Debatten om dödshjälp blir väldigt smal om man bara pratar om palliativ vård. Man kan av en mängd sjukdomstillstånd befinna sig i ett palliativt skede, men det professionen oftast menar är långvariga (cancer-) sjukdomstillstånd där det endast finns lindring och ingen bot kvar att erbjuda.
Vem fattar beslut i frågan om dödshjälp när en människa sedan dagen innan ligger döende i sviterna av en massiv stroke, när den svårt hjärtsjuke får ytterligare en i raden av svåra hjärtinfarkter som kraftigt inskränker orken att leva? Vem fattar beslut i dödshjälpsfrågan för den gravt demente?
Den svårt funktionshindrade där omgivningen tror sig veta att ingen livskvalité finns? Den otroligt hormonplågade kvinnan där inget kunnat hjälpa mot det djupa mörkret hon befinner sig i varje månad? Den psykosdrabbade som i maniskt skov ödelagt hela familjens ekonomi och framtid?
Inget av exemplen platsar i det vi ofta benämner palliativ vård, men är mycket vanliga vårdexempel från verkligheten. Är det bara vissa som ska kunna åtnjuta den befrielse en tidigarelagd död kan innebära?
Vem sa att människan över huvud taget har rätt att råda över döden? Vem vet vad vi har för tankar strax innan vi dör?
Jag är sjuksköterska och har hjälpt många människor i väntan på döden, jag har lindrat ångest och plågor, jag har hållit om i dödsögonblicket. Det är det vi i vården ska göra. Det är det som är dödshjälp.
Kristina Caton, sjuksköterska
